Journal

  • Livingstone, Zambia – Någon form av slut
    Jag reste till Afrika för ett och endast ett ändamål – Jag ville besegra Kilimanjaro. Denna utflykt kan du läsa om här. Allt annat har varit en bonus. Jag har inte haft en aning om vilka länder jag ska besöka, något lands historia, eller sevärdheter. Inte för att det behövs – Jag önskar att historia eller arkitektur etc. kunde intressera mig mer, men jag har insett att jag inte är intresserad av det. Alls. Det är egentligen bara tre saker jag går igång på när jag besöker ett nytt land och det är 1. Folks kultur, värderingar och vardag. 2. Vacker natur och min upplevelse av den 3. Världens/kontinentens [superlativ] [något] Den första är svår att läsa sig till, men jag hittar alltid vad jag söker genom att prata med folk och i varje land finns det alltid något som intresserar mig. Därför vet jag att nya länder och dess folk aldrig slutar att intressera mig. Vacker natur är knepigare, eftersom det är en smaksak vad som är vackert och inte. Läser man i diverse guideböcker eller pratar med folk får man ofta olika områden beskrivna som helt fantastiska vilket då och då är en överdrift. Natur som snarare förstörs av den hype som byggts upp och därför gäller det att ställa rätt frågor innan man tar beslutet att åka dit eller inte. Jag har fortfarande inte kommit fram till vad som är just rätt frågor. Oanade saker i naturen kan få mig att gapa, jag överväldigas av den men jag vet inte riktigt vad det är, men höga snötäckta berg och vatten har jag insett är min kopp av te. Om ni frågar mig så finns det inget vackrare land än Norge – ironiskt nog. Världens högsta berg, djupaste sjö, minsta ö, blötaste skog, största milkshake, godaste hamburgare eller starkaste öl – är alltid ett säkert kort. Dock så hittar man så mycket av det när man reser. Varje land har alltid något de har bestämt sig för ska vara extra märkvärdigt och man trillar ofta över dem. Man vet så klart att Kilimanjaro är Afrikas högsta berg, att Victoria Falls är världens högsta vattenfall, men man är inte alltid beredd på andra saker som plötsligt dyker upp, såsom: Saltstraumen, Bodö, Norge – Världens största/starkaste malström/vortex E45, Sverige – Europas längsta motorväg Giraffer, Afrika – Världens enda djur som inte gäspar. Madagaskar, Afrika – Det enda stället där flera arter av Baobab-trä finns och den enda plats på jorden där lemurer lever i det vilda. Sådana saker ger alltid mina resor något extra. Vad som träffade mig hårt i magen denna resa var framför allt två saker. Kilimanjaro – Berget bjöd på väldigt bra natur, mental påfrestning utan dess like och en syrefattig vardag som jag inte kunde föreställa mig hur det skulle kännas. Vad jag har lärt mig – Jag kommer aldrig starta med bergsklättring på elitnivå. Den östafrikanska, men också södra Afrikas kultur och vardag. Allt blev ett större projekt för mig, varje diskussion, varje sak eller tjänst som jag handlade innebar något helt nytt som jag behövde lära mig. Låt mig ge ett exempel: Jag sätter mig i en taxi och ska resa en sträcka som jag har rest tidigare. Jag vet att jag ska betala 10 kr och jag vet att taxichauffören kommer försöka lura mig. Hans första bud är 100 kr. I västvärlden hade det räckt med att säga: ”Sluta, jag har åkt här förr, jag vet att det kostar 10 kr” och sedan hade nog diskussionen varit över. Så här gör man inte i Östafrika. Hade jag sagt så hade jag hamnat i en diskussion som aldrig hade tagit slut, där argument om chaufförens utbildning, mina pengar, skick på bil etc. hade använts. Istället, efter mycket trial-and-error såg diskussionen ut så härefter jag hade äntrat taxin: – Hej! Lars heter jag! Vad heter du? – Paul. – Va!? Är det du som är Paul? – Öh, ja? – Det är dig dom pratar om, som har så snygg syrra! Vad var det hon hette nu igen? – Hahaha! Paula! – Ja just det! Kolla här! Här har jag bilder på när jag var på Kilimanjaro, jag gjorde en rolig dans uppe på toppen. – Hahaha! Du är en mycket galen man. – Gött, nu är vi framme. Här är dina 10 kr. – Hakuna matata! Få folk att skratta, bli snabbt kompis med dem genom att vara den märkligt glada och roliga turisten och det finns inte en käft som vill lura dig. Varje situation kräver därför att man är glad, rolig och härjar med folk. Det är inte varje dag man är på humör för det, men man måste tvinga sig, och på riktigt gör det ofta de dåliga dagarna bättre. Resan tillbaka och även min vistelse i Livingstone var något odramatisk. Jag umgicks, solade och shoppade med Anouk och Floor och bara längtade efter min hemresa. Det är så det är, för mig. När jag reser är i princip de sista fyra dagarna bara en lång väntan på flyget och man kan inte hitta energi eller lust till att göra något. Det handlar inte om hemlängtan, man vill bara ha flygresan överstökad. För att det på något sätt skulle synas att jag har varit iväg, la jag dessa dagar på att skaffa mig någon forma av bränna, även om det bara leder till att jag blir röd, sen vit igen. Någon Noshörningspark blev det inte fråga om. Det var fullbokat den enda dag jag hade över så jag roterade sol, dopp i poolen, öl från kl 09-19. Jag gick ut och åt världens bästa indiska mat med Anouk, Floor och några vänner de hade lärt känna i Namibia, som var från Livingstone. På förmiddagen den 12 augusti stod jag tillslut på Livingstone flygplats, nervös för förseningar i mitt tighta flygschema, men betade under kommande dygn, utan några som helst problem, av Livingstone – Johannesburg – Nairobi – Dubai – Oslo – Arvika.