Kasane, Botswana – Afrikansk burkmat och svenska fula ord

För att ta sig till Botswana från Livingstone behöver man åka taxi, båt och gå.
Taxi från Livingstone till Kazungula (Jag vet, visst låter det som en skitsvår instans i WoW!?) tar ca 50 minuter och kostar 40 kr om man väljer en Shared taxi. För att få en Shared taxi går man ner till samlingsplatsen för alla taxibilar, meddelar att man vill ha en ”Shared”, sedan får man vänta på att någon mer kommer och frågar samma sak. Efter ca 20 minuter hade vi en full bil mot Kazungula.

Från Kazungula behöver man korsa Zambezi River med båt. Det här med båt var en överdrift. Det är snarare en stålplatta med en motor på höger och vänster sida om plattan. Plattan lastas med lastbilar, bilar och folk och jag var faktiskt rätt säker på att vi skulle sjunka. Eftersom ett tungt fordon var lastat så långt fram, sjönk fronten på plattan och vattnet sköljde upp mot oss medan vi tog oss framåt.

På andra sida behöver man traska några hundra meter till gränsövergången.

Väl inne i landet behövde jag skaffa mig lite information. Jag vet inget om Botswana. Jag hade bokat rum på ett vandrarhem vid namn Bananyana Budget Camp och behövde först ta mig dit. En Taxi-chaufför presenterade sig och var angelägen om att jag skulle åka med honom.

– Vart ska du, frågade han.
Bananyana Budget Camp, svarade jag.
– Har du adress?
Kanske. Det ska vara någonstans i Kasane i alla fall.

Han kollade länge på adressen som jag fick fram på min telefon och nickade sedan.
Hur mycket, frågade jag
– 10 dollar, svarade chauffören.

Nu ville jag chansa.
10 dollar!? Du kan få 3!
– OK, svarade taxichauffören snabbt.

Dynga. Han accepterade lite väl snabbt. Antagligen hade 1 dollar varit lagom. Jaja, nu visste jag att taxi inte kostar så mycket i landet. Något hade jag lärt mig i alla fall.

30 minuter senare, efter att ha kört 20 minuter ut i bushen, stannade vi vid en enslig liten gård. En samling mindre byggnader beskriver det väl bättre. Förutom tre hundar som låg livlösa, såg jag ingen. Taxin åkte vidare och försvann.

Hallå, ropade jag

En sömndrucken stor man kom ut från ett av husen.
– Har du bokat, frågade han.
Jag tror det, svarade jag.

Efter en stund visade han in mig i ett litet förvaringsskjul, där varje rum var en gallerinhägnad. Sen gick han och la sig igen.
Jag lastade av min packning och började kika runt på tomten. Hundarna levde iaf, men det var knappt.

Så, jag försökte sammanfatta;
Här finns inget, jag befinner mig i någon ökenbush, det är långt från staden enligt Google maps, jag ser tre halvdöda hundar, en skylt som informerar om att det inte finns internet eftersom någon vill att jag ska prata med folk istället. Det finns vatten, men jag borde inte dricka det.

OK. Jag behöver mat och vatten. Jag gick in till mannen som gjorde ett halvdant försök att jobba på stället. Han lovade mig att ringa en taxi så jag kunde ta mig till en affär.
Jag väntade på taxin i ca 30 minuter. Efter 30 minuter kom en annan man och frågade om jag var deras gäst. Jag informerade om att så var fallen och att jag väntade på taxi.
– Åk med han där istället. Jag tror inte det kommer någon taxi.
Vem är han där?
– Han är mekaniker.
Jahopp. Visst, jag åker med mekanikern istället, svarade jag

Mekanikern var trevlig. Han berättade att valutan i Botswana heter Pula (uttalas Pola) och att man får ca 8-9 Pula för en US Dollar. Han berättade också att taxi ska kosta 4 Pula, oavsett vart man ska åka.
Jag tyckte det var en märklig prissättning, men jag ifrågasatte det inte.
Mekanikern skulle inte själv till Kasane, utan skulle köra mig ut ur bushen, till en vältrafikerad väg där jag kunde ta en taxi till Kasane.

– Betala inte mer än fyra Pula, ropade han efter att släppt av mig.

Jag ställde mig vid vägkanten och väntade snällt, utan en aning om vilket håll Kasane låg.
Det var svårt att veta vad som var taxi-bilar och vad som var privata bilar, så jag vinkade till mig alla som körde förbi. De flesta vinkade snällt tillbaka och åkte vidare, men till slut stannade en man som hade en plats över.
Jag ska till Kasane, sa jag när jag hoppade in i bilen.
– Jag ska bara köra de här människorna till Kazungula sen åker jag tillbaka till Kasane, så åk med du.
Vad kostar det, frågade jag
– 4 Pula
Ha! Otroligt

Jag förstod på resan att det här är områdets enda riktiga väg. Det finns alltså en landsväg mellan Kazungula och Kasane och det är mellan dessa städer alla taxibilar kör. Oavsett om du ska åka 100 meter efter denna väg eller hela vägen mellan dessa städer, kostar det fyra Pula.
När vi närmade oss Kasane berättade jag att jag behövde ta mig till en bankomat för att kunna betala honom. Han körde mig dit och jag gav honom 50 Pula och väntade på växel. Han gav mig 30 Pula tillbaka. Jag stod kvar med handen och väntade på mer.

Du sa fyra Pula, sa jag
– Nej, jag sa 20 Pula, meddelade han

Jag förstod vad som var på väg att hända och sa på engelska
– Nej, du sa fyra Pula, och avslutade med att kalla honom diverse fula saker på svenska.

Eftersom han inte förstod vad jag hade kallat honom, bara satt han och gapade.
Jag började skratta. Mycket.
Jag var inte beredd på hur skönt det var att fritt kunna ventilera sin frustration, utan några som helst konsekvenser.
Jag hade svårt att sluta skratta, svårt att sluta kalla honom för fula saker och efter några konstiga minuter, åkte han vidare.

Jaja, jag fick åka bil 25 minuter för 20 Pula, det samma som 20 kronor. Det kunde ha varit värre.

Handla ja! Idag tänkte jag testa konserverad spagetti i tomatsås och konserverad köttfärs med chilismak. Det blir en fin kvällsmat det. Till frukost har jag tänkt mig ett mycket ljust bröd och en burk Cream Cheese med olivsmak.

När jag var i Zambia berättade Frank, en holländare som jag snabbt pratade med i Mfuwe, att det finns en byggnad som är målad i många färger, mellan Kazungula och Kasane. Detta är en turistbyrå och där jobbar en tjej som kan boka in mig på tours i området. Hon är väldigt organiserad, ställer inte till med problem och kommer inte försöka ta ut mer pengar för aktiviteterna än vad de faktiskt kostar.

Jag började sakta vandra mot Kazungula medans jag vinkade till bilar igen. Samma taxi-chaufför som tidigare hade kört mig saktade in, men jag pekade finger åt honom och han körde vidare. Några minuter senare satt jag i en ny taxi och vi hittade till slut byggnaden.

Kvinnan meddelade att det egentligen fanns tre aktiviteter att boka här i området.

  • Safari i Chobe National Park.
  • Flodsafari i Chobe River.
  • Fiska tigerfisk i Chobe River.

Att fiska hade varit intressant, men det kostade 250 Pula i timmen. Jag bestämde mig då för att ge Safari och båtsafari en chans och bokade det för nästa dag.

Sen var det dags att försöka ta sig tillbaka till mitt lilla skjul ute i bushen. Det lyckades jag med efter 20 minuters vinkande till bilar.
Tillbaka på camp’et hade fler gäster kommit; två personer från Australien och två personer från Holland.

De två från Australien var ute på en välgörenhetsresa. Mr. Australia hade gått i sju veckor genom Namibia för att samla ihop pengar till Mr. Och Mrs. Australia’s välgörenhetsorganisation. Mrs. Australia åkte före med bil och satte upp tält, handlade m.m. medans hennes man gick. De berättade att de hade gjort fler vandringar genom åren. Mr. Australia hade bland annat vandrat över Afrika, från öst till väst, vandrat över Australien öst till väst. Dessa hade många intressanta historier att berätta.

De två tjejerna från Holland heter Anouk och Floor. De hade rest från Sydafrika genom Namibia upp till Botswana. Mestadels av tiden hade de tillbringat i Namibia och efter någon timmes prat med dem, ångrar jag verkligen att jag inte åkte till Namibia istället. Det har varit på min bucketlist ganska länge, men det är helt enkelt inte möjligt att få in det i en ynka månads lång resa som också ska inkludera Kilimanjaro. Någon annan gång kanske.

Det var Lunchdags och tiden var inne för att testa konserverat kött från Afrika.

Konsistens: Likt kattmat
Lukt: Likt kattmat
Smak: Likt falukorv

Inte det bästa jag har ätit, inte det sämsta jag har ätit.

Anouk och Floor ville också med på flodsafari och safari så nästa morgon hoppade de med i bilen som jag hade bokat.
Den här gången hade jag bestämt mig för att inte ta så mycket kort. Nu skulle jag njuta av djuren eftersom jag säkerligen inte skulle kunna ta bättre bilder än vad jag hade gjort i Zambia. Men lite bilder fick jag med mig hem iaf:

Jag var mer förväntansfull över det flodsafari som jag skulle på samma kväll. Jag har hört att det skulle vara något helt annat. Andra typer av djur som man kom mycket närmare.
Båten plockade upp oss inne i stan, åkte vidare till några hotell som låg efter floden och plockade upp fler turister, varav en som kompenserade för något:

Flodsafari var verkligen något speciellt. Mitt i floden ligger en stor ö som de djur som kan simma eller flyga, tar sig till. Främst huserar elefanter och vattenbufflar här, eftersom det under perioder växer mycket gräs på platsen, och lejon inte gärna vill simma dit. Båten kör ända fram till kanten av ön och man kommer mycket när elefanterna. Anbefalles!

Jag, Anouk och Floor bestämde oss för att grilla ikväll. Så väl åter på fastlandet bad vi vår chaufför att köra oss till mataffären där vi hittade någon typ av korv som man beställde en specifik längd av, lite köttbitar, potatis, äggplantor, och pumpor m.m. Även ved behövdes, vilket inhandlades av en äldre dam som chauffören kände.

Guiden på vår båt hade tydligen hört oss diskutera vad vi skulle äta ikväll. För när det började mörkna dök han plötsligt upp och ville hjälpa till med grillningen. Inte bara han var förväntansfull:

Nope, hundarna var inte döda. De bara beter sig så under dagtid, eftersom det är för varmt att röra sig. Så fort det mörknar är de fulla av energi. All energi som unghundar har behöver de få utlopp för under några fåtal timmar på kvällen, så det var gött ös på campingplatsen under kvällstid.

Ägarna berättade att hunden som ni ser på bilden, hade kommit till campingplatsen för ca 2 år sedan, när campingen var under uppbyggnad. Hunden som då var en herrelös gathund från bushen, smet in innan stängslet hade sats upp och började vakta platsen och skrämde bort alla andra hundar och djur. Ägaren såg fördelen med att ha en hund, då elefanter och andra farliga djur höll sig undan och lät därför henne vara. Två veckor senare kom hunden tillbaka gravid, och födde åtta valpar. Sex av dem gavs bort och två av valparna bor fortfarande kvar på campingplatsen.

Guiden visade hur man skulle grilla, tog tacksamt emot maten som vi erbjöd honom och tackade för sig. Vi andra stannade upp ett tag, drack öl och frossade i kött.
Jag har bestämt mig för att åka tillbaka till Zambia imorgon. Aktiviteterna här i Kasane är få och jag tror jag kommer hitta mer saker att göra i Livingstone, vart ifrån mitt flyg också går om några få dagar.
Jag berättade en del för Anouk och Floor om Livingstone och de har bestämt sig för att följa med. Beskrivningen av Jolly Boys och dess pool gjorde det svårt för dem att avstå. Vad jag ska göra i Livingstone vet jag inte än, möjligen besöker jag den Noshörningspark som finns i området, där man kan vandra runt och se på djur, men det är inget riktigt safari, utan mer ett hem och skydd för importerade noshörningar, så det känns sådär.

Eller så kör jag på Anouk och Floor’s plan och bara slappar vid poolen ett par dagar. Vi får se!

Höres!

/Lars – Nettop, schlettop, laptop!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *