Livingstone, Zambia – Tribal Men, Yes Rasta och Swedish Lars

Igår kväll fick jag träffa andra svenskar för första gången under min resa.
Osäker vad de hette, jag tror en heter Björn. De var bröder och kom från Malmö.

Jag har inte rest under lång tid hittills, men jag känner ändå hur ovant det är att stå öga mot öga med någon och prata svenska. Man behöver nästan anstränga sig för att tänka på vilket språk man talar, och man märker samma sak på den man pratar med. Det är lite märkligt, eftersom jag inte har några som helst problem att kommunicera på svenska när jag ringer hem eller skriver blogginlägg. Hjärnan är på något sätt inställd på att prata engelska med folk på plats och på något sätt kändes det skönt att alla i sällskapet inte var från Sverige. Både jag, Björn och hans bror kände inte för att prata svenska när de andra runt bordet inte skulle förstå, så vi höll oss till engelska ändå.

Björn och hans bror hade hyrt en bil och reste runt i flera länder i området ihop med en tjej från Toronto.

Neil pratade jag inte så mycket med. Han var från England och hängde ihop med Mark.

Phil var en trevlig kis! Ursprungligen från Edinburgh, Skottland men bodde sedan några år tillbaka i Basel, Schweiz. Han var här på jobbresa. Något oklart vad han egentligen jobbade med, men företaget säljer olika sädesslag till bönder runt om i världen. Phil var inte säljare utan projektledare så därför var det lite oklart vad han egentligen gjorde på plats. Men tydligen reser han runt till bönder i Europa och Afrika och ser hur det går för dem.
Soft.

Phil berättade igår kväll att han hade bokat några aktiviteter för nästa dag:

  • River cruise – Här åker man runt på en båt i Zambezi River och ser på elefanter, krokodiler och flodhästar
  • White water rafting – Flottränning är väl den korrekta översättningen? Victoria Falls kastar som jag berätta, ut en hel del vatten i floden Zambesi River och man kan här hoppa i en flotte och paddla ner genom forsar.
  • Devils pool – Nej! Nej, nej, nej. Inget för mig. Vid kanten av Victoria Falls finns en liten grop under vattnet som man kan sitta i. Från denna pool kan man sträcka sig ut över kanten och se ner på det 108 meter höga vattenfallet.
  • Här är ett par bilder som visar vad jag menar:

    Jag bestämde mig för att hänga med Phil på Rafting.

    Jag har testat en mer extrem typ av rafting tidigare, i Nepal. Jag kommer ihåg att det var kul men inte mycket mer än så. Dessutom har det ju så mycket med vilken flod man befinner sig i, så jag tror upplevelserna skiljer sig åt en hel del.

    Flera andra i sällskapet hade testat rafting under de dagar de hade haft i Livingstone och de informerade om följande:

  • När guiden säger ”håll i er”, håll verkligen i er.
  • När guiden säger ”paddla”, paddla för ditt liv.
  • Ni kommer att välta.
  • Det blev en sen kväll, men jag tog mig upp i tid och kl 08 begav vi oss till starten av floden, foten av Victoria Falls.

    Starten var något av en chockartad upplevelse.
    Från vattenfallet skjuter en mycket stark fors ut från den första öppningen.

    Den här forsen behöver man paddla över, och paddlar man inte fort nog hinner man inte över innan man slungas rakt in i klipporna till vänster.
    Vi fick se tre flottar fullständigt krascha rakt in i bergväggen, folk som flög av flotten och blev utspridda, flytande ner mot nästa fors under bron.

    Vår guide hade satt mig och Phil längst fram i vår båt, eftersom han menade på att det var i främre delen av båten man behövde muskler.
    Phil såg väldigt vältränad ut. Det är inte jag och jag kollade något skeptiskt på mina biceps och var övertygad om att guidens beslut skulle krossa oss, liksom de andra, mot bergväggen.
    Det blev vår tur och medans jag och Phil vrålande ”Ett! Två! Ett! Två!” för att få de andra att hålla takten, paddlade vi alla på rejält och klarade mot alla odds att ta oss över, med en knapp meter tillgodo från bergsväggen.

    Som ni förstår tog jag inte med någon kamera till utflykten men här är lite lånade bilder. De kommer att återlämnas.

    Här är en video:

    Vi välte en gång under dagen. Guiden som styr båten med årorna, fastnade med ena åran i en sten och drog oss in i en fors med båten i helt fel vinkel. På så sätt kanade flotten rakt ner i ett hål dit allt vatten strömmar och det slet nästan båten itu.
    Längst fram satt jag och höll i mig i säkerhetslinan så gott jag kunde och hade ett halvt vattenfall i ansiktet. Det kändes som jag hängde kvar där minst 10 sekunder, men enligt videon som filmade vår flipp, flög jag av flotten ganska per omgående, ihop med de fem andra.

    Det är inte så att man är beredd på att flyga av och därför tar man inte ett djupt andetag innan man är under vatten. När man dessutom har en hel fors som trycker en ner mot botten, stannar man under ytan en ganska lång tid.
    Flytvästen ser till att man förr eller senare ploppar upp till ytan, men om man där möts av en ny fors i ansiktet eller inte, det återstår att se.

    När jag åter var i säkerhet ovan ytan, kände jag att jag inte hade haft många sekunder kvar innan andningsreflexen inte hade gått att stoppa. Men det var inget jag tänkte på. Känslan av så mycket vatten, så mycket kraft som slet i kroppen, kastade mig fram och tillbaka under vattnet och där jag bad för mitt liv att inte träffas en sten, var på något sätt berusande. Adrenalinet pumpade ordentligt och jag skrek av någon sorts lycka.
    Jag lyckades till slut ta mig fram till vår flotte och kravlade mig upp, hjälpte de andra upp och jag såg i de andras ansikte att de hade fått uppleva samma action under ytan som jag. Vissa hade ett stort leende på läpparna, vissa skräck i ögonen och några var bleka.

    Nästkommande forsar gick bättre och till min besvikelse, välte vi inte med flotten mer.

    – Här kan ni hoppa i och simma om ni vill, flyta med forsen för nu är det lugnt ett tag. Här finns inga krokodiler heller.
    Finns det krokodiler i vattnet!? frågade vi.
    – Ja, massvis. Men inte i forsarna. Så det är lugnt, sa guiden och log.

    På kvällen var jag tillbaka på vandrarhemmet Jolly Boys, något slut i kroppen. Jag gick och satte mig vid poolen och kollade på ett trubadurband från Sydafrika som spelade. Jag hade hälsat på dem dagen innan och efter deras spelning satte jag mig hos dem och pratade.
    Rudi och JC var 21 resp. 22 år gamla och kom från en mindre stad, någon timme söder om Johannesburg. De reste runt i Afrika och spelade musik och skramlade ihop lite pengar till bensin och mat för att kunna fortsätta spela. Så skulle de göra så länge de hade råd och om allt gick bra, hoppades de på att kunna få ihop nog med pengar för att göra en Europa-turné.
    Jag bjöd dem till Sverige och lovade dem en skandinavisk rundtur om de kom på besök.

    Jag lovade dem också att göra lite reklam för dem, så här har ni facebook-sidan för Tribal Men
    https://www.facebook.com/Tribal-Men-127287217885173/

    Tribal Men spelade denna kväll med två rastafari-män. De här två var rasta i kropp och själ, och målade tavlor och knöt armband på dagtid, spelade musik och rökte gräs på kvällstid. De båda var födda och uppvuxna i Livingstone.

    Rasta-killarna hade lovat Rudi och JC att ta med dem till Victoria Falls kommande dag och jag var välkommen att följa med. Jag hade ju fått något av en närkontakt med Victoria Falls tidigare under dagen, men jag kände också att jag ville ta lite kort och få en något mer stillsam upplevelse av fallen.

    Så nästa dag bar vi oss av. Bandmedlemmarna i Tribal Men, bandmedlemmarna i Yes Rasta och Swedish Lars.

    Eftersom rasta-killarna var locals såg de till att fixa in oss alla i Victoria Falls National Park till halva priset. De menade att det inte var rimligt att betala så mycket, när vi var där på arbete. Inte för att jag var medlem i något band, men kanske ses groupie som ett arbete också?

    Nåväl, nu fann vi oss vandrande på stigar runt Victoria Falls.

    Rasta-killarna ville visa oss något som kallades för The Boiling Pot. Vägen dit ner var full av apor och en av rasta-killarna berättade att man behöver beväpna sig med en käpp. Aporna vaktar gärna sina revir och en käpp brukar hjälpa. Måttar man slag mot de stora aporna brukar de andra gömma sig menade han på.

    Det visade sig att The Boiling Pot var samma ställe som vi hade startat vår Rafting från dagen tidigare. Här kan man tydligare sen sen ström man behöver korsa med gummibåten och väggen man krossas mot om man misslyckas:

    Anledningen till att rasta-killarna ville hit var för att tvätta sina dreads i färskt rinnande vatten. Zambezi River har nu troligt ett annorlunda ekosystem.

    Den bodde en skolklass på vandrarhemmet. Klassen är från Wales och de går på en privat gymnasieskola vars ägare också äger skolor i Zambia. Ägaren plockar med sig en klass varje år från Wales ner till Zambia och låter klasserna träffa och lära känna varandra under en vecka.
    Väl tillbaka på vandrarhemmet hamnade jag vid deras bord medans Tribal Men stod för underhållningen.

    Imorgon ska jag lämna Zambia.
    Jag har vänt och vridit på alla mina alternativ. Ska jag åka till Syafrika? Ska jag ge upp Madagaskar helt? Ska jag åka tillbaka till Kenya?

    Jag har inte många dagar kvar. Den 12/8 behöver jag befinna mig i Nairobi, eftersom mitt flyg hem till Sverige går därifrån.
    Påminn mig någon gång om att aldrig boka en tur- och retur-biljett samtidigt.
    Man blir väldigt låst av det och eventuella extrapengar man behöver lägga för att boka en hembiljett vid senare tillfälle, är värda det.
    Efter många diskussioner med Rudi och JC om vad jag hinner se i Sydafrika, vad jag egentligen borde se, bestämde jag mig till slut för att hålla det enkelt.

    Mycket nära Livingstone ligger gränsen till Botswana. Min plan är att ta mig över dit imorgon och ta sikte på staden Kasane. Jag har fått den beskriven som något likt Livingstone, men med lite annorlunda tours att välja på.

    Helst skulle jag vilja åka till Kapstaden, men det går begränsat med flyg dit från Livingstone och jag får helt enkelt inte ihop rutten för att hinna tillbaka till Nairobi.
    Jag har därför valt att stanna i Botswana så länge som möjligt och ta mig tillbaka till Livingstone efter det. Därifrån flyger jag till Johannesburg, tillbringar en timme på flygplatsen där innan nästa flyg mot Nairobi avgår. Där har jag ett två timmar långt byte till mitt flyg mot Dubai, vidare till Oslo.

    Jag ser inte fram mot den 12/8. Istället för en 17h lång flygresa hem, har jag nu förlängt flygresan med ytterligare 6,5 timmar och med ytterligare två byten. Dessutom finns risk för förseningar och min rutt tillåter inte inga förseningar om jag ska hinna med alla flyg. Vi får se hur det här går.

    Men nu, off to Botswana!

    Lämna ett svar

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *