Livingstone, Zambia – Clifford och skylten

Nu skulle jag bege mig tillbaka igen. Det fanns inte på kartan att jag tänkte tillbringa ytterligare 12h på en sådan buss. Resan till Mfuwe hade varit jämförbar med toppbestigningen av Kilimanjaro och dessutom, började jag få ont om tid.

Herbert hjälpte mig att hitta ett flyg tillbaka från Mfuwe’s sketna flygplats.
Jag befann mig vid X och ville ta mig till Y.

Y symboliserar en stad vid namn Livingstone. Det är dit March och Mark bestämde sig för att åka utan mig.

Livingstone är en backpacker-hub med massvis av aktiviteter som främst fokuserar kring Victoria Falls, världens högsta vattenfall.
Namnet Livingstone kommer från den skotska missionären och upptäckaren David Livingstone, som kom dit 1855. David tros vara den första europé som såg Victoria Falls. Vattenfallet är 108 meter högt och slungar ut över 1000 kubikmeter vatten i sekunden i floden Zambezi River.

Här torde jag kunna hitta något att göra.

Men det finns inga direktflyg från Mfuwe till Livingstone. Mitt enda alternativ var att flyga från Mfuwe tillbaka till Lusaka – världens tråkigaste stad.
Eller nej, just det. Kil.
Lusaka – Världens näst mest tråkigaste stad.

Från Lusaka skulle jag bli tvungen att ta buss ändå, vidare ner till Livingstone. En resa på 8 h.

Tobi och Lissie tipsade mig om ett bussbolag som körde sträckan och som hade lyxiga Volvo-bussar med toalett. Jag fick också ett visitkort till deras snälle taxi-chaufför Clifford, samma man som körde oss till Mfuwe-bussen och som snällt väntade på att jag skulle få stiga på. När jag första gången kom till Lusaka med flyg, fick jag betala alldeles för mycket för taxi-resan in till staden och jag orkade inte behöva pruta i en timme för att få betala ett skäligt pris denna gång. Med Clifford skulle jag slippa detta.

Jag bad Herbert ringa Clifford innan min avresa, för att fråga om han kunde hämta mig vid flygplatsen. Under deras telefonsamtal fick jag ytterligare en idé.
Herbert, avbröt jag medans han pratade i telefon.
Säg till Clifford att hålla en skylt som det står ”Lars” på. Jag har alltid drömt om att bli upphämtad så!

Herbert började skratta hysteriskt och Clifford undrade vad han sysslade med. Herbert vidarebefordrade min önskan och de båda skrattade hysteriskt i telefonen en god stund innan de la på.

Nå, min tanke med detta rörde inte enbart att jag ville framstå som stek när jag kom till flygplatsen.
Jag visste att Clifford hade hört mitt namn förra gången vi träffades och på detta sätt skulle jag få honom att minnas vem jag var. Dessutom visste jag att de skulle tycka det här var roligt och om det är något jag har lärt mig av dessa hittills tre afrikanska länder jag har besökt, så är det att man får bra pris om man lyckas connecta med den man gör affärer med. Ska man connecta med någon snabbt, gäller det att få personen att skratta.

Flygresan till Lusaka var smärtfri och händelselös. Clifford mötte upp mig snabbt vid flygplatsen, fnittrande med sin skylt.
Clifford körde mig först till en bankomat, sedan till busstationen som aldrig sover, där folk hängde i dörrarna på taxin och desperat vädjade till mig att handla av dem. Samma procedur som förra gången jag var här, men nu körde mig Clifford ända fram till biljettkuren där jag kunde köpa mina biljetter. Jag fick tag på en buss till Livingstone som skulle avgå kl 09 nästa morgon och därefter åkte vi snabbt vidare till mitt vandrarhem.

Ett helt OK vandrarhem men då jag kom fram ganska sent och lämnade ganska tidigt han jag inte hälsa på så mycket folk.

Clifford hämtade upp mig och körde mig till busstationen kl 08 nästa morgon. Jag dricksade honom så mycket jag kunde och flydde sen snabbt in på bussen, allt för att undkomma det kaos som jag behövde pressa mig genom från taxin. Jag var en av de första som steg ombord och valde en plats långt fram denna gång. Jag ville inte finna mig inlåst längst bak i en överbefolkad buss igen.

Klockan 17 gick jag av bussen i Livingstone, betalade för mycket för en taxi till vandrarhemmet Jolly Boys, stapplade ut till bar-området, såg mig omkring bland festande folk.
– Lars!
Mark!

/Lars ”Fontanellen” Lauridsen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *