Mfuwe, Zambia – Jurassic Park

En 12 timmars bussresa. Det är långt det.
Det befann jag mig på idag i vilket fall.
Jag ska förklara.

Igår gick den planering jag hade tänkt mig, skit. Det finns för många val, för mycket information och man vet inte vilken information man kan lita på från folk. Allt som folk har sett är fantastiskt, den ena nationalparken är mer fantastisk än den andra, priserna skiljer beroende vem man pratar med, så jag gav till slut upp.

Vid mitt bord satte sig två tjejer från Israel, lagom till att jag hade gett upp i frustration.
De berättade att de hade suttit fast på en buss hit till Lusaka, i tre dagar eftersom bussen hade gått i sönder. Som tur var hade bussen fått stopp 30 minuter gångväg från en by, så de hade möjlighet att då och då gå iväg och äta mat. Men sova fick de göra på bussen. De kunde inte vara borta någon längre tid, ifall den skulle starta.
Ja, jag kan ha det mycket värre. Det är ett som är säkert.

Jag träffade också ett par från Wien, ett stillsamt par som mest höll sig för sig själva. Men efter att ha pratat med dem förstod jag att de kunde mycket om Afrika. Tobias och Lissie hade varit runt på kontinenten flera gånger, Tobias hade till och med bott i Sydafrika i sex månader, och de båda var mycket djur- och naturintresserade.
Äntligen! Någon som jag kan lita på, någon jag kan tömma på relevant information. Jag pratade med dem i två timmar och tillslut hade jag ett par tre resrutter klara i mitt huvud. Högst prioriterat är en safari-tour, jag behöver verkligen få en sådan avklarad. Jag vill inte lämna Afrika utan att få uppleva det. Nu visade det sig att Tobias och Lissie hade bokat in sig på en sådan, norröver i landet i nationalparken South Luangwa National Park. Denna park är känd för att inhysa ett stort antal arter och djur, naturen ska vara fin och, det är billigt. Till och med billigare än Kenya.
Problemet var att det österrikiska paret hade bokat biljetter paket till detta hemifrån. Jag hade ingen aning om bussen de skulle åka med var full, om det fanns plats kvar på den resort du skulle bo på eller någon tour till mig, men nu behövde jag börja chansa.

Tobias och Lissie’s taxi avgick från vandrarhemmet kl 04 på morgonen. Och jag snikade med.

Väl tillbaka till Bus station from hell, där folk hängde i dörrarna när vi sakta rullade in på området, gick jag snabbt fram till biljettkassan och kollade om det fanns någon plats kvar på bussen. Det gjorde det inte och missnöjt beställde jag en biljett till följande dag.
Kan jag stanna här och vänta, hoppas på att någon har försovit sig till bussen så jag kan ta dennes plats, frågade jag.
– Det går fint. Vi räknar alla passagerare klockan 05, kort innan avgång, meddelade killen i biljettluckan.

Jag meddelade taxichauffören detta och han lovade vänta på mig tills han visste om jag kom med eller inte. Att behöva gå tillbaka till vandrarhemmet den här tiden, när det är mörkt, var inte klokt.

Klockan blev tillslut 05:00 och det visade sig att en äldre dam som hade biljett, ville byta till morgondagens buss, av okänd anledning.
Gött! Jag skickade hem taxichauffören och stack till honom vad som motsvarade 50 SEK, som tack för att han väntade på mig. Man vet aldrig, jag kan komma att ha användning för honom igen. Jag bordade bussen, med sätesnummer 65 skrivet på min biljett, och förstod i samma ögonblick vad som hade stoppat den äldre damen.

Bussen var fullsmetad med folk. Lådor, påsar, väskor, barn, var upptryckta och undanskuffade lite överallt och det fanns inte en chans att kunna nå mitt säte. Det skulle på riktigt ta timmar att flytta allt som stod i min väg för att nå mitt säte och jag skulle behöva klättra över och på barn för att nå dit.
Med önskan om att skjuta mig själv, satte jag mig på golvet i mitten av bussen och vi rullade iväg mot Mfuwe, 12h timmar längre bort.

Det här är i särklass den värsta bussresan jag har varit med om. Orsaken till att så mycket packning fanns inne i bussen och inte i utrymmena under, beror på att bussbolaget i och med dessa resor till de norra, mindre civiliserade områdena av Zambia, tar med sig förnödenheter till byarna vi passerar. Därmed finns inget utrymme för annat bagage plats där.
Vad som förvärrar det hela är att folk tar med sig väldigt mycket packning. Ska man resa 12 timmar på en buss, gör folk nog det för att vara borta en stund och de tar också med sig saker som byfolket i norr önskar att de köper med sig från staden. En kvinna hade bland annat köpt sig en TV som hon hade i sitt knä. Det var inte en OLED.
Vad som förvärrar saken ytterligare är att när folk köper en platsbiljett, så gör de det till sig själva. De barn de har med är så små, så de kan placeras någon annanstans och därför befinner det sig väldigt många fler antal personer än säten på bussen.
De barn som är för små får ligga i famnen hos modern, de andra barnen får ligga under sätena.

Jag fick efter ett par timmar syn på en ledig plats, inte allt för långt bak i bussen. Efter 20 minuters ommöblering av resväskor och efter att ha flyttat runt på ett par spädbarn som låg och sov uppe på väskorna, tog jag mig till slut fram. Bredvid mig hade jag en kvinna med en ett-årig son i knät. För att visa lite godhet och välvilja, nöjde jag mig med ett halvt säte. Min ryggsäck fick jag ha i knät och hoppades att jag kunde luta huvudet mot den och sova. Att hitta utrymme för att röra mina armar och få upp min tablet för att se på serier, var inte möjlig, så jag kunde inte komma på något annat att tillbringa tiden till.
Att sova var svårt eftersom vägen norröver var dålig, det gungade och slog i bussen nästan hela tiden, barn sket ner sig, någon hade något dött i en låda och någon annan misstänker jag pissade på golvet, och det var varmt.
Den här safari-touren behöver vara bra, riktigt bra, tänkte jag för mig själv medans jag förberedde mig för nästa våg av odör som svepte mot mig.

Vid 16-tiden hade 50% av passagerarna lämnade bussen på tidigare stopp, så först då började jag må bättre. Efter den nyasfalterade väg som sträckte sig mot nationalparken kunde jag skåda många små, väldigt enkla byar och efter en timme nådde vi tillslut den sista och störta byn efter vägen; Mfuwe.

En taxi hämtade här upp Tobias och Lissie – jag snikade mig med.
Tobias och Lissie skulle bo på Croc Valley Lodge, jag hade inte en aning om jag skulle ha råd med det eller inte. Men jag tänkte att jag kunde undersöka stället i alla fall. Om det skulle vara för dyrt kunde jag alltid vandra vidare till nästa resort. När vi efter fem minuter närmade oss destinationen kommer fem elefanter och traskar över vägen och chauffören stannar.
Jag hade glömt hur stora de var och såg lite ut som på bilden under från Jurassic Park.

15 meter längre fram stod en giraff och stirrade på oss och väl framme på parkeringsplatsen till vår lodge var det fullt krig mellan ett 30-tal apor.

Två saker slog mig.
1. Det här är helt fantastiskt.
2. Det finns inte en chans att jag i mörkret, ensam kan traska vidare och leta efter en annan lodge.

Den här lodgen verkade lyxig.

Jag satte mig ner och pratade med Herbert, den bokningsavsvarige på Croc Valley. Jag förklarade min situation, att jag inte hade något bokat, inga planer och i princip inte visste vart jag befann mig.
– Hakuna matata? frågade jag med hundvalpsögon
Herbert skakade fram ett rum, som jag troligen fick endast för att jag samtidigt bokade ett tourpaket för två safari-dagar, rum för två nätter som inkluderade frukost, lunch och middag.

Och vet ni vad? Det var ändå billigare än bara safari i Kenya.

En kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *