Lusaka, Zambia – Intriger och en Masaj-käpp i rosenträd

Resan till Dar Es Salaam gick smärtfritt.
Även om bussresan tog över åtta timmar, vilket var segt, går det lättare än en åtta timmar lång bussresa i Sverige. Här finns ju andra saker att se utanför fönsterrutan och jag har en ljudbok som får underhålla mig.

Jag har faktiskt fyllt upp min tablet med serier, men har codec-problem vid uppspelning så har inte kunnat kolla något än. Kanske lika bra att spara serierna också. Bloggskrivande tar också lång tid så jag använder faktiskt bussresorna mest till det.

Vi var framme i tid till Dar Es Salaam, vilket var bra. Jag hade inte jättemycket tid på mig tills flyget skulle gå. Kvinnan jag träffade på hotellet i Moshi berättade att trafiken i Dar Es Salaam är kaotiskt, mycket likt Nairobi, så jag skulle förvänta mig en två timmars taxiresa ut till flygplatsen.
Vid busstationen i Dar Es Salaam förslog en taxichaufför ett pris till flygplatsen, vilket var lägre än det jag hade fått beskrivet för mig, så jag tackade ja med en gång.
Taxischaufförren känner så klart till hur trafiken fungerar i Dar Es Salaam, så han hade en alternativ väg dit. En mycket alternativ väg.

Resan tog mig ut på landet, över traktorvägar och diken, nedför släntar som inte var tänkta som väg, mindre bäckar, in mot staden igen, genom slummen och platser jag inte kunde föreställa mig existerade.
I en timme var jag ganska nervös att vi skulle bli stående någonstans, det var verkligen nära att bilen fastnade flera gånger, men han var inte överdrivet försiktig med sin bil och forcerade det mest i sin väg. Jag hörde flera gånger saker som lossnade från under bilen och hoppades på att det inte skulle innebära något allvarligt. Jag var inte sugen på att ställa mig och lifta som blekvit man mitt i Dar Es Salaam’s slum. Det är inte säkert. Det finns inte en chans att det skulle gå utan någon typ av incident. I slumområdena kunde jag också skåda flodbäddar fyllda med sopor och diverse annat dött och stanken var fruktansvärd, till och med genom fläktintaget på bilen. Nej, här ville jag inte bli stående.

Men till slut, efter 90 minuter kunde jag skåda flygplatsen och jag hoppade snabbt ur bilen och sa hej då till min chaufför. Nu kunde jag pusta ut igen och jag hade faktiskt ganska gott med tid på mig tills flygen skulle avgå.
Någon timme senare dök March upp på flygplatsen, med en ryggsäck som var tyngre än henne och en Masaj-käpp av rosenträd som hon hade köpt.

Efter lite diskussion med flygplatspersonalen blev hon tvungen att checka in käppen med sin väska. Hon kunde inte ha med sig den på planet (no shit) och var besviken.

Bara för att ge er en bild över hur förberedd jag är när jag reser runt nu för tiden; Med hjälp av internetuppkoppling på flygplatsen lyckades jag äntligen få resa på att det är Lusaka som jag ska åka till, att man kan köpa visum på plats vid flygplatsen och att visumansökan inte kräver någon förberedande ansökan, samt att UD typ avråder från att man reser dit. Tydligen har något hänt i mitten av Juli som jag inte är informerad om, och regeringen diskuterar om undantagstillstånd ska införas eller inte.
Tänk vad man får lära sig på så kort tid. Lusaka ja, faktiskt första gången jag hör talas om namnet.

Vi landade Lusaka sent på natten nästa dag och gränsövergången var allt annat än smidig. Hanteringen av varje persons visumansökan och passkontroll tog säkert 10 minuter. Som tur var startade jag ganska långt fram i kön, men fick ändå vänta en timme.
Vi var på vandrarhemmet i Lusaka kl 03 på morgonen och jag gick och la mig i det skjul som huserade den 4-bädds dorm som jag skulle sova i. Men; det här landet är verkligen något annat än det Afrika som jag hittills sett. Här upphör all Swahili och knackig engelska och här startar fina vägar, neonskyltar och fräscha gallerior med lyxbutiker. Det här är inte geografiskt östra Afrika längre, nu startar södra Afrika.

När jag vaknade nästa morgon hälsade jag på Mark från Manchester, England. Han bodde i Shanghai sedan ca fem år tillbaka och var ute på semester i Afrika. Han hade hittills varit i Etiopien, Kenya, Uganda och Kongo och hade bland annat, i Kongo, klättrat uppför en aktiv vulkan. Man kunde sitta uppe på kanten av denna vulkan och titta ner i hålet där lavan bubblade. Han hade väldigt fina bilder med sig från det.

Jag och March skulle ut och äta frulle nu så vi bjöd med oss Mark. Eftersom det var lunchtid blev det svårt att hitta något annat än BBQ och där är det svårt att hitta något annat än kött att äta. Det mesta i fiskväg liknade den fisk jag åt i Nairobi så det fick bli kyckling idag. Den var sådär och vi lämnade stället ganska fort efter vi hade ätit upp.

Mark berättade att vägarna här i Zambia bara är några år gamla. Infrastrukturen har byggts upp helt nytt av kineserna. Detta gör Kina för att skuldsätta landet. Kina vet att Zambia inte kommer nå den tillväxt som nu förväntas av Zambia och därför vet Kina också att de inte kommer kunna betala tillbaka för denna fina infrastruktur. Så framöver kommer Kina börja plocka tillbaka sina pengar, i naturtillgångar istället.
Det här sker i många länder i Afrika. Kineserna är involverade i väldigt mycket häromkring.

Vi började traska mot stadskärnan eftersom vi ville få en uppfattning om Lusaka var något att se och dessutom behövde March och Mark hitta bussbiljetter till Livingstone den stad som ligger vid Victoria Falls. De hade sin resrutt klar och behöver inte fundera vart de ska åka. Jag och andra sidan behöver verkligen få tid och internetanslutning för att kunna göra min research. Jag vet inte alls vad jag missar om jag väljer att åka med dem söderut, så någon bussbiljett är inte aktuell för mig.
Som jag sa så är Zambia väldigt mycket mer utvecklat än Tanzania och Kenya, speciellt när det kommer till infrastruktur och trafikregler. Här skulle jag nästan själv kunna tänka mig att köra bil. På vägen till busstationen gick förbi ett shoppingcenter och ja, se själva. Det ser ut som hemma:

På shoppingcentret mötte vi en familj på tre personer som vi först trodde också var turister, men det visade sig att de hade bott i Zambia i tre generationer bakåt. Vi frågade om vad som fanns att se i Lusaka och det visade sig att det inte fanns något. De menade att Zambia handlar om nationalparker och att man med fördel kan undvika storstäder. Speciellt nu, med eventuellt kommande undantagstillstånd. Familjen berättade också att man ska hålla sig inomhus efter skymning. Rånrisken här i Lusaka är stor.

Jag som trodde detta var ett fint och fungerande land.

Vi hittade tillslut buss-stationen och här inne rådde kaos. Försäljare och folk som ska hjälpa överallt, och de var otroligt angelägna om det. Folk drog och slet i oss, skrek i våra ansikten och flockades runt oss. Är man inte förberedd på det här och dessutom inte exakt vet var man ska, befinner man sig i en väldigt svår situation. Dessa människor ser nämligen direkt om man söker efter något på måfå och utnyttjar ens desorientering till att få en med dem. Nästan aggressivt eftersom konkurrensen om att få sälja något är stor.

Här kan ha två taktiker:
Välja ut en person, chansa på att man kan lita på denne och berätta vad man behöver – Det var denna taktisk March valde. Hon hittade en person som såg ut att jobba för ett bussbolag, eftersom hans skjorta med någon bussbolags-text skvallrade om det. Hon ville ha en biljett till Livingstone och mannen visade henne till en biljettkur, bland hundra andra kurer.

Ignorera all människor, stänga ute alla intryck och hålla inne med all frustration. Bara le och vandra vidare i sin egna lilla värld och själv hitta vad man söker. Det var denna taktik Mark ville använda och det var här som March och Mark rök ihop. Deras löjliga kamp, som verkade handla om vem som är mest resvan, några tecken som jag hade märkt av under dagen, hade till slut nått sin kulmen och de började bråka, på avstånd eftersom March var fast med 10 försäljare runt sig och Mark tågade själv vidare och ropade efter mig att komma med.

Jag stod där mitt emellan dem och skulle inte ens ha en bussbiljett. Jag ville inte själv stå och lyssna på en massa försäljare, ville själv gå, men jag kunde inte lämna 40 kilo lilla March ensam i den här omgivningen. Det skulle kunna gå illa och hon hade ju inte sin Masaj-käpp med sig, så jag lät Mark gå vidare ensam. Han hade bättre förutsättningar att klara sig.

March och jag blev som sagt ledda vidare till en biljettkur och March köpte sin biljett för buss från Lusaka om två timmar. Hon var irriterad, hatade staden och ville bara därifrån så fort som möjligt. Mark valde att göra samma sak och de två lämnade på eftermiddagen vandrarhemmet, reste ifrån mig som bokade en andra natt i skjulet. Det var faktiskt inte så illa.
Jag satte mig ner på vandrarhembarens uteservering, tog en öl och njöt över att åter få vara ensam, knäppte igång tablet’en och satte igång att planera och slösurfa.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *