Kilimanjaro NP, Tanzania – Nykter, hel och oren

Dag 1

Bussen avgick från hotellet kl 07-ish. Allt är -ish i denna del av Afrika. Byter man ut antal minuter de uppskattar att saker och ting att ta till timmar, kommer man närmare sanningen.

Här har ni tjejerna från München:

Vårt första stopp blev Tanzania Travelers kontor, där touren skulle betalas och papper skulle skrivas under. Saker som inte skulle tas med på vandringen kunde lämnas där. Där fick jag nöjet att möta sur-kärringen från igår. Hon var gladare idag, kanske främst för att de tyska tjejerna var med.

Tyskorna betalade kontant med dollares, de hade vågat plocka ut det stora beloppet i dollar i Tyskland, rest med bunten i plånkan genom Tanzania till Moshi. De hade varit nervösa men det hade gått bra. Jag å andra sidan, hade inte vågat göra det samma, eftersom jag behövde tillbringa tid i Nairobi, resa genom Kenya, över gränsen till Tanzania och ner till Moshi. Hade jag blivit bestulen under denna tid hade jag inte förlåtit mig själv.
Jag plockade upp min sedelbunt i Tanzania Shilling istället.
Nu blev det sura miner igen. Troligen är det mer fördelaktigt för dem att få summan i Dollar istället för Shilling. Då kan de ta ut sin egna växlingskurs. Det visste jag, och jag log med mina ögon mot sur-kärringen. Hon kisade tillbaka.
När det kom till det återstående beloppet ville jag betala med kort.
– Du kan betala resterande pengar vid gate’n om du vill, sa surtanten.
Är det inte bättre att betala här, frågade jag
– Här behöver du betala 7% kortavgift, berättade hon
Inte vid gate’n?
– Nej, där kostar det inget extra.

Suck. Det hade de kunnat informera om tidigare.
Till dig som tänkt dig göra liknande tripp: Betala med kort, vid gate’en. Tänk inte på att dra med dig pengar över halva jordklotet, oavsett vad de informerar om. Jag ställde frågan flera gånger i mail till dem och de menade att det möjligen skulle gå att lösa med kortbetalning, men helst skulle betalning ske kontant, i dollar.

Till slut gav vi oss av, med bara ett kort stopp vid stället där tjejerna skulle hyra utrustning, tog vi oss fram till Machame Gate

Här startar vandringen för de som har valt Machame-rutten. Det finns flera olika rutter man kan ta till Kilimanjaro, som alla utgår från olika områden kring berget. Jag valde Machame-rutten eftersom den fungerar tidsmässigt (man kan välja mellan sex eller sju dagars vandring) men också för att den anses vara den mest scenfyllda, dvs. här kan man se det mesta av landskapet och naturen. Nackdelen med denna rutt är att den är tuffare än några av de andra, man behöver gå längre mellan campen, höjdskillnaderna är tydligare etc.

Nåväl, vid Machame gate’n fick jag också möta min grupp.

Fem personer från Bulgarien som alla kände varandra;
Från övre raden vänster: Lars ”In-charge”, Rosi, Miro, Miro.
Nedre raden från vänster: Lora, Toni.

De andra kände som sagt varandra, och gruppen var väldigt sluten. Det blev inte enklare av att de inte pratade så bra engelska, vilket gjorde att det var svårt att få kontakt, bli en del av deras grupp. Men det skulle säkert lösa sig. De verkade ha mycket erfarenhet av bergsklättring om man såg till deras utrustning. Det var tydligt att dessa människor inte lämnade något åt slumpen.

Jag hann ärligt talat inte prata mycket med de i min grupp. Min grupp och de två tyskorna med sin guide lämnade gate’n samtidigt, så det var enklast att gå och prata med Müchen-brudarna istället. Vi hade ju sedan tidigare tugget igång.
Första etappen av vår sexdagars-vandring tog oss genom ett regnskogsparti. Här fanns tydligen apor, men de höll sig undan denna dag dessvärre. Skit-apor.

Men myror hittade jag i alla fall. Så fantastiskt exotiska myror är. 🙁

Dessa kallas tydligen, direkt översatt från engelska, ”flyttmyror”. De samlas i grupp på detta sätt och flyttar hela gruppen genom skogen.

Oavsett, väldigt fin natur och landskapet öppnade upp sig rejält när vi kom fram till vårt första camp; Machame Camp

Där möttes vi av sång från vårt team, en välkomsthälsning som visst var tradition vid varje nytt camp.

Väl på plats fanns allt iordningställt. Tältet var uppsatt och maten stod klar på bordet. Typ.
Hur är det möjligt?
I den grupp som hör till oss ingår, förutom oss som klättrar, 21 personer.
21 personer!

En guide. Denne leder och samordnar hela gruppen. Guiden går med oss hela tiden
Två guide-assistenter. En som går först och håller takten. En som går sist och håller koll så ingen hamnar bakom.
En kock som går före vandringsgruppen. Han behöver nämligen se till att maten är klar när gruppen anländer till sitt camp.
17 bärare, även kallade Porters. Det kan låta mycket med 17 personer, men tänk på hur mycket vatten som går åt per person varje dag, alla tält, sovsäckar, mat, grytor, samt egna tillhörigheter som ska upp längst med vägen.
Tour-företagen har som regel att ingen Porter får bära med än 20 kilo. Vad jag kunde se så bar de sin egna, enkla packning på ryggen och närmare 15-20 kilo på huvudet. Dessa porters behöver också komma fram till campet långt före oss för att hinna sätta upp allt. Det innebär att de i princip löper upp för berget mot nästa camp. Då och då får man höra: ”Keep left!” när en Porter kommer joggande.

Under vår första dags etapp stötte jag på flera som hade problem. Det var inte turister som jag som hade problem, utan just Porters. Vissa jobbar extra som Porters för att få ihop det ekonomiskt. Det innebär att vissa av dessa Porters (men inga som hörde till min grupp) kommer direkt från sitt andra jobb, kastar i sig en näve nötter och förväntar sig klara av att jogga i ett par timmar med 20 kilo packning på ryggen. Jag mötte flera som hade kollapsat efter bara ett par kilometer. De satt och grät på sidan av stigen, medans deras kollegor masserade deras fötter, tröstade och tillkallade hjälp.

Machame Camp ligger i kanten av regnskogen, så för vår nästa etapp väntade en annan typ av terräng. Men utsikten härifrån, på över 2800 meter, var awesome:

Dag 2

Det finns mycket som behöver förklaras när jag beskriver saker. Det gör att vissa inlägg blir något långa. Jag ska försöka hålla nere antal tecken och försöka bjuda mer på bilder istället, men vi får se hur det går.

Idag skulle vi alltså lämna regnskogen och ta oss upp på högre mark mot Shira Camp på ca 3800 meter. Att ta sig upp 1000 höjdmeter på så pass kort avstånd innebär att det stundvis är ganska brant. Jag har hela tiden trott att man kunde vandra hela vägen till toppen, men klättring är alltså nödvändigt då och då.

Här ser man var regnskogen tydligt slutar:

Man får väldigt mycket mat under denna tur. Varje dag serveras frulle, lunch, eftermiddags-snacks i form av popcorn och till sist middag.
Guiden har instruerat oss att det absolut viktigaste för att klara denna bestigning är att äta mycket mat, oavsett vilken aptit man har, sova, samt dricka mycket vatten, ca tre liter per dag.
”Water is your fire!” var budskapet.
Dessutom är acklimatiseringen jätteviktig. Innan man stannar på en viss höjd är det viktigt att ha besökt höjdnivån tidigare, så kroppen har fått sig en omgång av den, för att veta vad som komma skall. Desto långsammare man går, desto lättare har kroppen att acklimatisera sig.
”Pole, pole!” får man höra rätt som det är, vilket betyder att man ska gå långsammare. Det är lätt att öka på takten om man råkar komma före guide-assistenten. Antal kilometer man går varje dag och tiden det tar, visar att man går långsammare än 1 km/h.
Jag lyssnar slaviskt på alla tips guiden kommer med. Jag vill inte äventyra mina möjligheter att nå toppen på något vis.

Vi nådde Shira Camp ganska tidigt på dagen, ca kl 13:00. Detta för att ytterligare en kort vandring var inplanerad på eftermiddagen.

Eftermiddagsvandringen var inplanerad för ett enkelt syfte. Acklimatisering.
Vi skulle med en timmes vandring tas oss ytterligare 100 meter upp för att vänja oss inför vandringen imorgon, för att sedan ta oss ner till Shira Camp igen. Vi traskade därför upp på en höjd där utsikten bjöd på första mötet med Kilimanjaro

Det var mycket blåsigt på Shira Camp, vilket kylde ner mig. Dessutom väntade det jag har bävat för mest; Toalettbesöket.
Toaletterna vid varje camp är fruktansvärt vidriga. Jag skulle vilja visa er en bild men jag besparar er detta, men enkelt beskrivet är det ett hål i golvet, som tydligen är för litet för det ena och det andra. Tusentals flugor svärmar i båset och stanken är extrem. Jag har därför hållit på det oundvikliga så länge det har gått, hoppats på att nästa toalett kanske är bättre.

Efter middagen gick vi och la oss vid 20-tiden, efter en timme hade magen bestämt sig. Den kunde inte vänta längre så jag drog på mig dunjackan och gav mig av till toaletten. Min första tanke var att försöka hitta en plats ute istället, men det kompakta mörker som infinner sig efter kl 18 här, försvårar operationen.
När jag kom tillbaka till tältet luktade allt kiss och bajs. Dunjackan hade absorberat en mätbar mängd äckel från facliteternas os och jag började må rätt illa. Dunjackan hade varit min kudde, men den fick anta rollen som dörrmatta nu istället. Jag kröp ner i sovsäcken och försökte slappna av.

Kort därefter känner jag hur magen blir varm.
Väldigt varm.
Nästan som att man har druckit en liter alldeles för varm soppa på en och samma gång och jag började känna kräkreflexer komma.

Det här var illa. Jag befinner mig endast på 3800 meter och jag börjar redan känna mig illamående. Jag tog mig ut ur tältet där vinden piskade hårt och drog upp sand i luften. Min pannlampa bröt igenom mörkret men allt man såg var bara sand som yrde runt.
Jag stapplade runt utanför mitt tält, redo att spy och hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till. Lite frisk luft och sand fick det att kännas lite bättre, men allt kom tillbaka igen så fort jag kom ner i sovsäcken.

– OK. Dags att lösa det här med vetenskap, tänkte jag, och plockade upp min väska med tabletter.

Jag var redo att testa det mesta och jag kan erkänna så här i efterhand att logiken jag följde var något skev. Jag kastade först i mig en Alvedon och en Ipren för att bota den värk som jag började känna i kroppen. Det svalde jag ner med vatten och vätskeersättning eftersom ”Water is your fire” fortfarande ekade i mitt huvud. Därefter drog jag fram en ny vattenflaska och spädde ut det med Samarin och Imodium.
Imodium för att jag visste att vad som än kokade inne i magen behövde komma ut, och kunde jag kontrollera konsistensen åt ena hållet så var jag halvvägs i mål.
OK. Fighten kunde börja.

Jag kröp än en gång ner i sovsäcken, liggandes på rygg och stirrandes upp i tältduken la jag allt fokus på att inte spy. Inte röra mig.
Nu fick magen bestämma riktning och det blev en långdragen match.

Dag 3

– You want tea!?
Ja! Jag överlevde natten! Att bli erbjuden te på morgonen är en morgonritual som de har här under vandringen.
Jag satte mig upp, gick ut ur tältet och rörde lite på mig. Jag mår bra!

Idag skulle bli en tuff dag. Slutstationen var Barranco Camp på 3900 meters höjd. Jepp, vi skulle slutligen bara ha kommit 100 meter högre än Shira Camp, men däremellan skulle vi passera Lava Tower på 4600 meters höjd. Vid Lava Tower skulle vi bara äta lunch och stanna ca en timme, endast för att få känna på höjden och acklimatisera oss inför kommande dagar.
För att nå Barranco Camp behövde vi först alltså gå fyra timmar till Lava Tower, stanna där en timme och sedan gå ner igen till Barranco Camp som ligger i en dal. En dal som enligt guiden var ganska kall, så vi behövde klä oss ordentligt för den andra etappen av dagen.
Landskapet upp mot Lava Tower var inte fullt så färggrann som tidigare dagars.

Efter vägen passerade jag tyskorna. De mådde inte bra av höjden och hade en sprängande huvudvärk och illamående. Det här var faktiskt första gången de inte hade ett brett leende i ansiktet. Nu såg de så besvärade ut, som bara tyskar kan göra. (Inte riktigt säker på vart jag ville komma med det där.)

Till slut kom vi fram till Lava Tower

Där väntade lunch och popcorn. Jag börjar bli ganska trött på popcorn nu alltså. Men, det finns säkert en anledning till att man borde äta popcorn så jag tryckte i mig det så gott det gick.

Huvudvärken var tung även för mig. Jag såg fram emot att få komma ner på längre höjd och var glad att vi inte skulle stanna här länge.
Miro, den ena av bulgarerna var nöjd med att göra denna avstickare till Lava Tower. Han har mer erfarenhet av klättring än oss andra och han menar att sättet de planerar vandringen är väldigt bra. Sett till acklimatisering kan man tydligen inte lägga upp det mycket bättre. Låter fint.

Jag har lyckats prata lite med gruppen under tiden på berget. Tre av dem kan faktiskt prata en del engelska, men de håller sig främst till bulgariska och varandra dessvärre. De andra två pratar inte engelska alls, förutom när de tackar för maten.
Men det här vet jag om de tre som pratar engelska:

Miro – Oklart vad han arbetar med men han reser en del med sin sambo Lora och upptäcker mat i olika länder.
Lora – Jobbar som TV-kock på nationell TV i Bulgarien. Hon blev upptäckt som ung och har jobbat med TV länge. Hon är tydligen känd i Bulgarien. Jag pratade en del mat med henne, Michelin-restauranger runt om världen. Jag fick lite tips och tricks av henne som jag ska testa när jag kommer hem.
Toni – Jobbar som IT-administratör, vad det nu innebär, men är utbildad inom fysik. Hon forskade tidigare i det under Sovjet-tiden, men efter det kalaset var slut så satsas det inte så mycket på forskning inom fysik längre i landet. Henne diskuterade jag gravitation och fem-dimensionella världar med, samt lite nordisk och bulgarisk mytologi.
Jepp, det gäller att ha olika intressen häromkring.
Den två andra, Miro och Rosi fick jag aldrig kontakt med. Men de var sambos.

Oj, sorry. Tillbaka till vandringen.
När vi begav oss ner upptäckte jag efter en timme, ett problem. Mina kängor.
De hade fungerat bra i uppförsbacken, men nu i nedförsbacke började sulan lossna på vänsterskon.
– Få se nu, jag har tejp, tänkte jag. Sporttejp, det borde hålla.
Jag frågade guiden Rama hur kommande dagar kommer se ut, om jag kommer kunna använda mina löparskor fram till dess att vi gör bestigningen mot toppen. Anledningen till att jag hade tagit på mig kängor idag berodde på att det skulle bli kallt åt fötterna, men jag tror att mina löparskor skulle kunna funka, med extra strumpor i. Rama tyckte det lät som en bra idé. Tejp skulle möjligen kunna fungera vid toppbestigningen, men att jag behövde ta med mycket tejp för att kunna laga skon under vägen.
Fint, vi fortsatte ner.

Senare på eftermiddagen nådde vi Barranco Camp. I dalen var det väldigt dimmigt och lite småkyligt, men ingen vind vilket var skönt.

Jag visade min trasiga känga för denne man:

Han beklagade mycket och jag såg hur synd hand tyckte om mig. Plötsligt sken hans ansikte upp, han tog kängan och försvann. Jag tog på mig mina löparskor och gick på upptäcktsfärd. Dimman började lätta lite:

Det ni ser till vänster i bild är en klippvägg som på denna vandringsled kallas The Wall. Dramatiken i namnet hade varit god om det inte hade varit för att Game of Thrones sabbar det. Denna vägg var i vilket fall hög, men kanske inte GoT-hög. Anyway, denna ska vi klättra uppför imorgon.

Tyskorna kikade förbi igen och mådde nu väldigt mycket bättre. De meddelade att de nu ville avlägga tentamen i svenska.
Som jag har strävat med dem, och nu var det äntligen upp till bevis:

Godkänt för en tysk?
Godkänt för den värmländske läraren?

Nu började dimman lätta på. Plötsligt kikade något fram bakom molnet

Några minuter senare visade Kilimanjaro stolt upp sig:

Det börjar komma nära nu. Imorgon är det faktiskt dags.
Ja, eller typ ialla fall. Imorgon natt kl 00:00 ska vi påbörja toppbestigningen, så egentligen blir det ju i övermorgon.

När jag gick in till kökstältet stod där en känga med fastsydd sula. Killen hade fått tag på en fet nål och björntråd och sytt fast hela skiten! Jag gick ut ur tältet gav killen en kram, en dollar och en hård high-five.
– Hakuna Matata, sa han och blinkade till mig.

Dag 4

Min känga som ni såg i tidigare inlägg var så klart inte tejpad när björntrådsmannen var klar med den. För säkerhetsskull tejpade jag skon med gaffa-tejp, tysk gaffa-tejp som jag fick av tjejerna. Tysk gaffa-tejp, säkerligen tillverkad och utformad för att hålla ihop kängor mellan Berlin och Moskva på 40-talet. Det borde det hålla uppför Kilimanjaro.
De skickade också med en Lipsyl som jag tydligen behövde. De hade extra.
Jag har känt det själv, mina läppar ömsar skinn och spricker. Ah, ska bli skönt att få ihop sprickorna i läpparna, det svider när jag dricker te.

Efter att ha bestigit The Wall kom vi ut i ett ökenlandskap. Jag hade lite fullt upp med vart jag satte mina fötter och att hoppa undan för pulsande Porters, på vägen upp för klippväggen. Därför har jag inga bra bilder härifrån. Miro tog en del och han har lovat att skicka dem till mig när han kommer hem, men ni får klara er utan. Det var inget spektakulärt direkt.

Vi skulle inte gå långt idag, bara fyra timmar. Från 3900 meter till 4600 meter. Tillbaka till gårdagens Lava Tower-höjd igen alltså. Jag hoppades mycket på att kroppen nu skulle ta det bättre och inte brista ut i en sjungande-rungande huvudvärk.
Klättringen gick bra, det är så mycket skönare att gå uppåt. Att gå neråt sliter så hårt på mina knän. Plötsligt, ja det kändes som om timmarna hade gått väldigt fort, var vi framme vid Barafu Camp aka Base Camp.
Jag trodde att Base Camp skulle vara belamrat med folk, med det var ganska tunt med tält faktiskt. Totalt är det nog en sex-sju olika leder som knyts samman vid Base Camp. Alla leders toppbestigningar utgår härifrån så jag trodde det skulle var tjockt med folk. Men tydligen inte denna dag.
Här skulle vi nu vila, acklimatisera och fylla upp energi-reserven för i natt.
Come at me! Jag har kolhydratladdat i flera år nu. Här finns att ta av!

Dag 5

20 minuter hann jag sova innan vi blev väckta 23:20. Under kvällen har jag försökt mig på ytterligare toalettbesök, men de Imodium jag har stoppat i mig verkar ha fungerat lite väl bra.
Orolig? Ja, faktiskt.
Mycket troligt skulle jag dras med höjdsjuka i natt. Om den skulle bli lindrig skulle jag uppleva huvudvärk, yrsel, kräkningar och sist men inte minst; diarré.

Jag hade dragit i mig fyra liter vatten och huvudvärkstabletter idag för att både lindra eller åtminstone inte förvärra huvudvärken i den mån det var möjligt.
De flesta av de 25 i gruppen skulle stanna kvar nere vid Base Camp och vänta på att vi skulle komma tillbaka, men då denna etapp är så pass kritisk för klättrarna räcker det inte med en guide och två assistenter. Varje klättrare behöver ha en personlig guide som håller stenkoll på sin klättrare så därför väljs ytterligare tre erfarna Porters utför att assistera.
Jag tog följe på Leonard, den assistent som jag har fått bäst kontakt med, kunnat prata mest med när det har varit ensamt bland bulgarerna. Det är mest fotboll som upptar hans fritid och intresse. Jag kan inte om mycket om fotboll, mer än att vi kom trea i VM -94.
Leonard däremot hade koll på många svenska spelare och jag fick veta att Tanzania endast har två spelare på internationell nivå. En spelar i Belgien och en spelar i Eskilstuna. Han kände till Zlatan men inte Ikea eller Volvo.

Nåväl. Vi begav oss in i mat-tältet för genomgång. Alla var där utom den ena Miro.
– Vart är den sista, frågade assistenten.
– Han vill inte följa med. Han vill ge upp, snyftade Rosi.
– Låt mig prata med honom, sa assistenten.
Han försvann en stund, sedan kom Hama, guiden och frågade samma sak. Även han gav sig av till Miro’s tält.
10 minuter senare återvänder guiden och meddelar att han har övertalat Miro att följa med, ge det en chans. Rosi började gråta av lycka.

Detta åt dock upp värdefull tid. Det var viktigt att vi skulle komma iväg kl 00:00 för att inte missa soluppgången vid Stella Point. När Miro var ombytt och redo var klockan närmare 00:30.

Vi satte fart.

Ytterligare saker jag inte har tänkt på, vilket bevisar att jag inte har varit särskilt förberedd egentligen, är extra batterier till pannlampan. Den har gått varm under kvällarna, eftersom allt blir så totalt kolsvart så tidigt vid denna breddgrad. Jag fick hoppas på att den skulle hålla eller att guiderna hade med fler. Jag insåg också att jag inte har mer kläder att sätta på mig, än det jag använde till Lava Tower. Jag frös inte då, men om det skulle sätta igång och blåsa på väg upp till toppen skulle jag helt säkert börja frysa. Guiden rekommenderade minst fem lager på överkroppen. Jag hade endast fyra. Om jag skulle börja frysa skulle det kunna trigga höjdsjuka.
Men det fanns inte tid till att reflektera över det. Vi var redan på väg.

Så fort vi kom ut från Base Camp-området startade stigningen, på en stening smal stig stegade vi sakta framåt. Steg för steg i totalt mörker, med endast en liten ljuskägla som förvarnade om stenar. Jag hade ställt min pannlampa i snål-läge för att öka chanserna för att den skulle hålla hela vägen upp. Genom att hålla lite mer avstånd till den bakom kunde jag få användning för dennes pannlampa, som lös desto bättre.
Jag försökte öka på stegen eftersom det började bli kallt.
– Pole pole Lars, nästan mässade min assist.

Jag lyfte huvudet en stund och tittade upp. Långt upp kunde man se ljuskäglor i grupper, flimra och lysa som stjärnor upp över berget. Jag var inte trött, men jag tänkte att det här är omöjligt. Så där långt upp kan man inte gå på en natt. Det här går inte.

Vattenpaus. Kisspaus. Det började spänna i bakre delar också. Bara att knipa ihop.
– Lets go! Don’t get cold! ropade guiden.

Kom igen Lars, titta ner, inte upp, stäng av hjärnan som du brukar göra, och bara gå.
Vi hade tagit oss en liten bit efter en stund, men den bergvägg som jag hade sett klättrare på tidigare, hade inte blivit lägre. Det kändes inte som vi kom framåt.

Nacken började spränga av smärta, dels för att jag stirrade ner i backen hela tiden, dels för att kylan och vinden låg på. Jag var tvungen att titta upp.
Nu började vi faktiskt närma oss.
Efter ytterligare en evighet kunde vi tillslut nå toppen på väggen. När jag tittade upp startade en ny likadan vägg, med ljuskäglor flimrande upp över berget.

Det här är inte sant. Om man visste att det skulle blir bättre kanske det hade varit lättare att förmå sig att röra benen, men för varje steg man tar uppför detta skit-berg, mår man bara sämre och sämre.

Rosi sa stopp. Efter en kort vattenpaus kunde hon inte få fram viljan igen. Det blev en hel del diskussioner mellan bulgarerna och guiderna. Guiderna försökte med alla medel få Rosi och Miro att fortsätta. Troligt pga. klättrare som ger upp sänker deras Success-rate.
Men guiderna lyckades inte. Både Miro och Rosi var helt slut och de fick följa med en assistent ner till Base Camp igen.

Leonard såg på mig.
– Hur mår du Lars, orkar du fortsätta?
Har turkiska kvinnor mustasch?
– Va!?
Inget, let’s go!

Att se två erfarna klättrade ge upp fick mig att verkligen känna efter. Hur dåligt mår jag egentligen? Inte på långa vägar så dåligt som man kan må kom jag fram till, vilket gav mig en del styrka, trots att det inte fanns någon logik i min tanke. Jag började också fokusera mer på klockan än att försöka titta upp och avgöra avstånd till ljuskäglor. Hur jag än vände och vred på det skulle jag traska så här i mörkret i totalt sju timmar. Nu hade det gått tre timmar, vilket innebar att vi snart var halvvägs.

Vägg efter vägg med ljuskäglor mötte mig under natten och jag började nästan tycka att det var komiskt. Varför gör man så här mot sig själv?
Va!? Har jag börjat gråta?
Eller är det svett?
Ja, jag börjar bli varm nu, det är svett, jag gråter inte.

Jag stannade för vatten och stängde av min pannlampa för att spara ström, när jag insåg att jag ändå kunde se. Det börjar ljusna!
Jag såg bort mot horisonten och mycket riktigt kunde man ana något som kunde påminna om ljus.
– Kom igen era lata bulgarer! Solen är på väg upp, vi är snart framme!
Full av ny energi och sjungande på diverse Môra Per-låtar för oförstående bulgarer, fick jag ny fart på gruppen. Men ack va piss jag mådde. Spyan var inte långt undan nu.

Väldigt snabbt kom solen upp och 50 meter från toppen Stella Point bredde dagsljuset ut sig över molnen och Afrika.

De sista 50 metrarna gick lätt och vi nådde Stella Point kl 07:00

Stella Point är toppen av Kilimanjaro, men inte bergets högsta punkt. Kilimanjaro’s absoluta topp heter Uhuru Peak och dit är det ca 45 minuter vandring, på bred fin grusväg, med inte allt för mycket lutning. På vägen till Uhuru Peak kunde man på håll skåda mäktiga glaciärer och isformationer.

Jag var trött nu, men det fanns inget tvivel längre om att jag skulle klara det. Det tvivlet hade försvunnit redan vid de första verserna av Môra Per’s – Nykter, hel och ren.
Jag stapplade fram till den skyllt jag nu i flera år har drömt att få se.

Det fanns en hel del turister kring skylten, alla ville ha en ny facebook-profil och man fick köa sig fram till den. Men jag kunde inte bry mig mindre.
Jag satte på leendet och gjorde min obligatoriska dans framför skylten, stapplade därifrån, satte mig ner och bröt ihop. Nu grät jag.

Hama reste mig upp och vandrade bort med mig till Stella Point.
Det var dags att gå ner.
Det är inte rekommenderat att stanna på toppen längre är 20-25 minuter och jag hade varit där betydligt längre.
Jag bad Hama släppa mig, jag kunde gå själv nu.
– Nej, jag håller dig en stund till sa han.
Jag förstod inte varför, men ville han gosa fick det väl gå bra. Det här var ju ändå en lite annorlunda tid och plats.

Vi stapplade tillsammans ner över rullgrus och stenar och det började värka ganska fort i mina knän. Till slut började det nästa bli svårare att gå med Hama’s hjälp så jag sa till honom att släppa mig. Jag informerade honom om att jag mådde bra och att jag kunde gå själv.
Det gick bra i ungefär 20 meter, då jag trillade över en sten och rullade ner ett par meter. Hama lyfte upp mig och fnös.
– OK, jag kanske behöver lite hjälp, sa jag.

Två och en halv timme tog det att ta sig ner från berget. Hama hade tillkallat två porters som mötte oss halvvägs ner för berget, med vandringsstavar och juice. Jag hade vid den punkten slutat ifrågasätta Hama, och trodde honom helt enkelt när han sa att jag var uttorkad och att jag akut behövde få i mig socker.
Jag drog småflinande upp en påse daddlar som jag hade i ryggsäcken och bjöd gruppen på. Först då slog det mig. Vart är de andra? Det är bara jag, en guide och två porters här.
De var tydligen långt före och vi skulle möta upp dem vid Base Camp.

Mycket mer kan jag inte berätta för er om vandringen ner för berget. Jag kommer helt enkelt inte ihåg. Det starkaste minnet jag har är hur äckligt det var med daddlar. Att jag nästan spydde varje gång jag åt en.

Jag hann sova en timme i tältet innan det ropades att lunchen var klar. Jag satte mig vid bordet, såg på de andra och vi drack en kopp te under tystnad. Jag rörde inte maten. Miro började prata om att den här bestigningen verkligen var tuff. Det kändes skönt, när det kommer från en med erfarenhet.

Vi behövde komma vidare från Base Camp så fort som möjligt för att komma ner i höjdmeter. Nästa camp – Millenium Camp på 3800 meter – låg två timmar bort.
Med brinnande knän och Toni’s vandringsstavar begav jag mig vidare och tog mig tillslut fram, en bra bit efter de andra.

Dag 6

Jag hade förstånd nog att smörja in mina knän med Voltarén innan jag gick och la mig. Dock märkte jag hur skitig jag var när jag började kleta med salvan. Knäna var helt bruna men övergick till vitt igen när jag gnuggade salvan över dem.
Voltarén och 10 timmar sömn hade gjort mig gott. Nu mådde jag mycket bättre och fick i mig lite frukost också. Det här hade varit sista natten och sista frukosten på vandringen och kocken hade fixat rostat bröd. Ett efterlängtat tillägg till den traditionsenliga grötsoppan som har fått de andra mornarna.

Vi packade ihop allt på platsen, dricksade all personal som hade varit involverad i expeditionen och de avslutade morgonen med sin nu något förlängda version av välkomstsången ”Kilimanjaro song”.

Vi var nu bara fyra timmar från gate’n och mina knän var så gott som hela igen. Humöret var på topp hos oss alla och den glatta promenaden ner genom regnskogen gick fort. Vi fick till och med se apor som kastade sig mellan träden, en fin avslutning.

Jag kan omöjligt beskriva hur äckligt jag lukade och hur skitiga alla mina kläder var. Timmarna genom regnskogen använde jag till att fantisera om hur god pizzan på hotellet skulle vara, hur skön första duschen skulle bli, hur länge jag skulle sitta på toaletten och hur mycket hur mycket valuta för pengarna jag skulle få när jag lämnade in min tvättpåse till hotellets Laundry service.

Till slut.

Bon Voyage!

/Your’s falsely, Lars

PS: Ingen ström på hotellet när jag kom fram. Med andra ord fick det bli en kalldusch och en näve nötter. 🙁

4 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *