Moshi, Tanzania – Surkärring

March gav sig av vid frukost och jag gjorde upp med Winces att senare möte upp honom vid hans butik för att hyra utrustning. Under mina lediga timmar vandrade jag runt i staden och pratade med folk, tackade nej till säkert 200 erbjudanden om tours, målar-kurser och kläder.

Jag såg till att bunkra upp med förnödenheter inför klättringen, vilket innebar att jag nu i ryggsäcken har tre Snickers och en påse med dadlar. Det ska ju serveras mat och grejer på berget, så det här bör räcka för sista sträckan, när jag ska ta mig från Base Camp till toppen av Kilimanjaro.

Winces är bra att ha. Väl i hans butik förklarade han vad som egentligen behövs och vad tour-företagen bara försöker lura på oss. Jag hyrde därför bara sovsäck, vattenflaska, jacka, tröja, och ryggsäck av honom. Saker jag var osäker på, såsom Balaklava, vandringsstavar, solhatt, andra tjocklekar av jackor och termobyxor etc. menade Winces var onödigt. Här sparade jag mycket pengar. Jag hade budgeterat hyra av utrustning till ca $150, men kom nu undan med $50.
Därefter körde han mig till bankomaten, där jag plockade ut så mycket cash jag kunde, än en gång, för att kunna betala touren kontant. Företaget hade nämligen meddelat mig att om jag ska betala med kort, dras 7% extra av summan i kortavgift. Jag skulle int kunna betala allt kontant, men jag försökte få ner summan på kort så mycket som möjligt. I min plånbok hade jag därför nu ca 800 000 TZ Shilling, ca $360.

Winces körde mig till hotellet som jag skulle bo på natten innan och natten efter klättringen. Hotellet var ganska lyxigt om man jämför med vad jag har bott på tidigare. Dessvärre var hotellet fullt och de meddelade att min bokning hade blivit flyttad till deras andra hotell. Ett ännu lyxigare hotell, med pool och grejer!
Winces bekräftade att detta var ”good news”.

Hotellet var fint, hade en restaurang med bra mat, även om det inte var direkt prisvärt. Allt blir väldigt mycket dyrare när man bor på sådana här ställen, växlingskursen försämras drastiskt om man inte kan betala i lokal valuta och så vidare, men här kunde jag koppla av och ladda upp i alla fall.
Efter ett par timmar på hotellet ringde telefonen och receptionen meddelade att jag hade besök från Tanzania Travelers i lobbyn. Detta är alltså det tour-företag jag ska klättra med imorgon.
En stor kvinna, osäker vad hon heter, och jag satte oss ner för att diskutera upplägg, hämtning och övrigt inför klättringen. När hon insåg att jag inte bara hade insamlat mycket av hennes information, men också redan hade hyrt utrustning på annat, billigare håll, blev hon smått irriterad. Här missade de nog väldigt mycket profit på uthyrning av utrustning.

– How do you know Winces, frågade hon.
Det verkade som att hotellpersonalen hade skvallrat och sagt att jag kom dit med honom.
Jag förklarade hur vi hade träffats och frågade om hon kände honom.
– Yes, I know him from a long time ago, sa hon och snörpte missnöjt på munnen.

Haha! Fick jag henne sur så måste jag ha gjort en bra deal, tänkte jag.

Till sist undrade hon hur jag hade lyckats tagit mig hit utan den hjälp Tanzania Travelers erbjuder, med hämtning vid flygplats och buss direkt till hotellet, som ”vanligt folk” som hon uttryckte det, använde. Jag informerade tjänsten är bra, men att det kan vara ide att sänka priset på denna tjänst. Alla är inte så bekväma av sig. Hon nickade och gav sig av.
Sur!

Pizzan som jag hade beställt på hotellets restaurang, tog ca 1,5 h att servera. Den var god och när jag hade ätit upp återvände tidigare kvinna med två tjejer från Tyskland och presenterade dem för mig. De skulle vandra samma led som mig, fast under sju istället för sex dagar.
Mona och Sabrina är två läkarstudenter från München, 22 respektive 24 år gamla. De reste till Tanzania för en stor konferens för läkarstudenter som ska hållas nästa vecka i Arusha. 150 länder skickar en litet antal läkarstudenter varje år till denna konferens och dessa två var två av de lyckliga 16 som fick åka från Tyskland.

Jag, Mona och Sabrina skulle inte ingå i samma vandringsgrupp, eftersom de hade valt en dags längre vandring. Men vi hade bokat via samma företag och därför skulle vi resa till starten av leden nästa morgon. Jag hade ännu inte lyckats hitta vilka som skulle ingå i min grupp. Dessa tjejer var fulla av energi och hade mycket att berätta.

På hotellet träffade jag också en äldre man från USA som hade bott i Moshi i nästan ett år. Han var pensionerad advokat och hade boende här och i Bahamas. Jag vet inte vad han gjorde specifikt på detta hotell mer än att gå runt och småprata med turister. Han ville gärna ge mig ett tips.
Det finns en medicin för höjdsjuka som heter Dimox eller liknande. Han menar att om man har betalat så här mycket för en vandring för att nå toppen, så kan det vara bra att skaffa det. I Sverige är denna medicin, eller liknande, receptbelagd, men här kan man utan problem köpa en burk för $3 i vanliga apotek. No questions asked.
Osäker hur denna medicin fungerar men det har säkerligen något med syreupptagningen att göra, att organen kan ta åt sig mer av det syre som finns i blodet. Eller om medicinen bara ser till att hålla tillbaka de symptom av höjdsjuka man normalt skulle få. Utan denna medicin kan man annars uppleva yrsel, illamående och huvudvärk av höjden man befinner sig på.

Hade jag inte varit så påläst hade jag nog köpt han argument. Vill man öka chanserna drastiskt att klara vandringen upp på Kilimanjaro ska man nog proppa i sig dessa tabletter, men när jag själv försökte få höjdsjuke-medicin utskrivet i Sverige, rekommenderade läkarna (ja, jag frågade flera då det fanns risk att den första bara var feschlig) starkt att inte använda det. Är man i det skick att man verkligen behöver medicinen, dvs att man har fått höjdsjuka, är det viktigt att med en gång vända om och ta sig ner till längre höjd, annars riskerar man stora lung- och hjärnskador. Medicinen, menade läkarna, gör bara så man kan pressa sig hårdare, ta sig ännu längre upp, medans kroppen tar otroligt mycket stryk.

Jag fick lita på de svenska läkarna istället för Bahamas-advokaten i flipflops denna gång.
Resterande del av kvällen gick åt till dokumentation samt packning. Allt som inte helt klart skulle komma till användning, behövde läggas undan för att spara vikt.

Jag kände mig redo.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *